Så kan Ivrigt anropa användas i en mening
- En hund nosade ivrigt mot gathörnet.
- Han ilade ivrigt emot henne.
- Han ser ivrigt på hennes läppar, och hon ser ivrigt på hans läppar.
- Nej, medgav greven, knackade ut askan och knäppte bort mamsellens fingrar, som ivrigt sträcktes efter den hete turken.
- - Det går positivt an, ja visst, inföll sopranen ivrigt, innan ångbåtskaptenen vid styret ännu själv hunnit svara.
- Tänk dig, lilla Karlshamn propp fullt av turkar, som knäfalla i gathörnen och anropa Allah !
- viskade han ivrigt.
- Herrarna där nere började promenera fram och åter utanför bygget under ivrigt samtal.
- Jag väntar ivrigt på att pälsen ska bli blank och att svansen ska växa ut.
- Peter lutade sig ivrigt mot systern.
- Ett svalpar flög ivrigt och oroligt fram och åter över deras huvuden.
- Men hon ville icke hålla dem i handen, hur ivrigt de bådo, utan såg från den ena till den andra litet främmande och kyligt.
- - Men det går ju ändå för de andra vattenbärarna, sade Gertrud ivrigt.
- Att önska det ivrigt och innerligt, det går nog för vem som helst.
- Lotty och Rosita lyssnade ivrigt till namnen Ekered och von Pahlen.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.